Nu så kommer berättelsen om Estland....vilken tide det har tagit..

På färjan under kvällen blev det lite sent så vi rusade upp och åt frukost sedan var det bara att ta på sig alla kläder och knalla ned till hojarna. Jag blev ju såklart tokstressad men det visade det sig ju att jag inte behövde.

Sedan var det bara att åka iväg. Eftersom mitt lyse var sönder skulle vi bara stanna och byta det. GIVETVIS var det inte bara lampan utan ett elfel. Så det var bara att konstatera att jag får köra utan lyse i ett land som har lag på lyse dygnets alla timmar. Men men vi skulle ju inte vara på vägen så mycket iaf.
Dagens etapp skulle gå till Rakvere och vi hade inte gjort något klar rutt i GPSen utan Calle scrollar och guidar medan vi kör. Det är ju tur att det inte är jag som ska göra det för jag hade inte klarat det.
Tallin var vi ute ur på nolltid och ja då började det DIREKT. Bra grusväg, traktorstig mm mm mm så långt ögat kan nå.
Sven som vi pratat med innan hade sagt till oss att det var så men vi kunde ju inte riktigt tro att det var sant. Men Estland är ett paradis för sådana som oss som gillar grus och terräng att åka i.

Calle guidar

Vädret var strålande..

Mysiga skogsvägar i tusental.

Det som jag hade oroat mig mest för inför resan var Svens berättelser om hundarna i Estland. De är stora "bestar" som ska vakta och de ger sig helt enkelt på dig när du kommer och åker förbi en gård. Det tyckte jag kändes obehagligt men ännu hade vi inte mött någon.
När vi stannade och tog kortet här över och de under så noterade både jag och Calle hundskall. Var beredd nu sa Calle när han klev av sin hoj för att ta kort på mig....

 

När jag kommit över den något fåniga vattenpölen stannade jag och hörde att hunden kom närmre.... Nu kommer den sa jag till Calle som förstod att det var dags att sätta sig på sin hoj. Hunden kom och viftade på svansen. Den är glad konstaterade Calle. Skönt tyckte jag så vi började köra... Då fick vi syn på en tant som var ute och promenerade. För att kunna gå hade hon en käpp men den viftade hon nu med hejvilt och skrek massa ord som vi inte förstod. DÅ..... kan vi säga att hunden inte längre var så glad.... Den reste ragg och visade sina kraftiga tänder. Än så länge hade vi inte kommit förbi dem och jag kände hur hjärtat slog snabbare och snabbare.... Men ändå höll sig hunden på avstånd så det kändes hyfsat ok.

MEN det kunde bli värre.....när vi skulle åka förbi hunden hoppade den upp på gräskanten bredvid vägen och sprang huggandes efter oss, dvs mig som var närmast..... När jag tittade ned på låret och insåg att käftarna var i höjd med mitt lår bara skrek jag och hängde mig på gasen........BBBBBRRRRRAAAAAAAAAAP, tills Calle skrek:

- Det RÄCKER NU!! 

Ojdå jag hade visst gasat på för livet. *skratt* Nu var vi förbi iaf och jag kan ju inte säga att jag kände mig lugnare inför kommande hundar.

För övrigt så är ju Estland helt fantastiskt, med risk för att upprepa ett ord så att det blir tjatigt. Tyvärr så har man ju inte kameran framme under de bästa stunderna så till nästa gång får det blir hjälmkamera eller liknande.

Vi kör vidare och gör ett stopp för att titta på:

I övrigt så bjöd dagen på vägen till missilbasen i Kadila på bara helt "fantastisk" åkning.

 Så kom ju tillfället att det var dags för att tanka. Calle kollade GPS och tog den lätta vägen till macken.

Vägen till macken var solklar..

Ja jag kommer men det känns bara sådär att macken är nära...

Men mycket riktigt 400m senare så var den där macken, det kändes helt hel helt FANTASTISKT att slippa asfalt nästan helt och hållet.

Det var ju bara det att här kan man inte tanka och betala efter hur mycket bränsle man behöver utan här ska man bestämma innan hur mycket man ska tanka för....PUST!!

 Sedan bar det iväg mot Kadila missilbas....åter igen slapp vi asfalt helt och hållet.

Nästa del kommer jag berätta om vad som hände i missilbasen i Kadila, men det kommer i eftermiddag nu bär det iväg på loppis.

Ha det!!